Ibland hyser jag ett intuitivt motstånd mot serier som jag senare faller pladask för. Det där motståndet kan hålla i sig i åratal, och enbart bygga på en känsla av att nånting är fånigt, ointressant, absolut inte sevärt. Förvånansvärt ofta har det varit sit coms av olika slag som jag avfärdat som rena tramset. Kanske hänger det ihop med självbild och annat bedrägligt, som Neoformalisten är inne på.

Men eftersom Mazarintantens känsla för serier tydligen inte är så mycket mer utvecklad än nån annans, har jag efterhand fått revidera min åsikt om ett gäng klassiker. Hit hör exempelvis:

• Seinfeld (jag avskydde den där basslingan och fattade inte hur man kunde stå ut med Jerrys talanglösa skådespeleri)
• Vänner (det såg väl alla att Joey var en fjant och Rachel inte alls speciellt snygg)
• Frasier (gubbar, gubbar, gubbar)

Den här veckan kom turen till något lite modernare, om än verkligen inte sprillans nytt. Nämligen Weeds.

Jag tyckte att Mary-Louise Parker påminde om beskäftiga morsan i Gilmore Girls, och hela temat med frejdigt knarklangande kändes helt…trögt.  Det var bara det att åtminstone fjärde säsongen inte alls var trög. Den var jätterolig. Lite sorglig. Ganska sexig. Och helt twisted på ett underbart sätt. Minderåriga som har sex, mammor som knarkar järnet, tortyr och människosmuggling.

Någon påstod att Weeds bara är deprimerande. Men icke för Mazarintanten! Här garvas det friskt åt alla sjuka eländigheter. Trots att Mary-Louise Parker faktiskt är en snyggare Lauren Graham.