Tanten har talat
Man kan nog med gott samvete börja titulera sig gammal när man betraktar fashionistornas skodon och inte fattar ett jota. Alltså, är inte den här typen av skor direkt fula? För att inte tala om omöjliga att gå i? Och varför ska tårna sticka ut där fram?
Så många frågor, så få svar.
Om ålder som ett mentalt tillstånd
På Saras blogg pågår en diskussion om föräldraskap och ålder, som kickat igång nånting hos mig.
Min mamma var närmare 40 när hon fick mig, men då var jag hennes tredje barn, en högt älskad sladdis som hon alltid kallat för sin aftonstjärna. Det är utan tvekan så att jag haft många fördelar av att växa upp med äldre föräldrar. De var väletablerade, trygga, kärleksfulla och på alla sätt mogna för uppgiften. Men, också, redan från början inställda på att vara just äldre.
Så jag blev ett lillgammalt barn, som lekte ensam hela somrarna och sällan fick göra sånt som andra barn såg som självklarheter (jag kan exempelvis tacka storasyster för att jag överhuvudtaget fick besöka nöjesparker eller smaka en Happy Meal innan tonåren, vilket enligt mina föräldrar bara var onödigt trams). Och det satte sina spår, för redan tidigt bestämde jag mig för att själv aldrig bli en gammal mamma. Jag ville bli en närvarande, pigg, lekfull förälder, som åtminstone är lite nyfiken på hur barnens värld ser ut och varför.
Det ironiska är att jag idag förstår att det hela nog har väldigt lite med ålder att göra. Jag tror faktiskt inte att mina föräldrar var särskilt barntillvända ens när de fick mina syskon. Det var ju inte riktigt den inställningen man hade till föräldraskap i början av 60-talet. Och när världen ett par decennier senare började kräva lite större barnfokus, kunde mina föräldrar skylla sin bristande inlevelseförmåga på åldern. ”Stackars barn,” kunde dom kokettera, ”som haaar så gamla föräldrar.” Och ja, i vissa avseenden var det nog lite synd om mig på riktigt – fast det förstod dom ju inte då.
Jag inser att jag själv kommer att göra många fel och misstag när jag väl blir förälder. Den recension som en dag författas om mitt mammaskap kommer sannolikt inte att vara odelat positiv. Men jag hoppas att jag i alla fall ska vara ett uns mjukare, öppnare och gladare inför hela den här barnvärlden, som mitt barn kommer att befinna sig i. Jag vill åtminstone försöka förstå vad som pågår ur barnets perspektiv, och ge dom sakerna utrymme och värde. Men, det återstår väl att se hur jag lyckas.
Dagens citat
Carola intervjuas av kvalitetstidningen Aftonbladet och passar på att presentera sina bevis för att katastrofen i Haiti är ett led i jordens kommande undergång.
”Så är det här början på slutet?
- Inte just det här. Det har faktiskt börjat för ganska länge sen. Det är inget konstigt, det vet ju alla. Vi har ju en film som heter ‘2012′. Jag menar, det är ju inget konstigt med det.”
Okej Bibeln som källa och stöttepelare då, kvinnan är ju religiös. Men, alltså, filmen 2012?
Isn’t it strange
Alltså det här, att man väntar på någon som man aldrig har träffat men ändå helt självklart älskar.
Kreativa bloggen?
Kristina tycker att jag ska berätta sju saker som ni inte redan visste om mig. Det är inte så svårt, det är ganska mycket jag utelämnar här i bloggen. Men därför kan det också vara just svårt: för vilka hemlisar kan jag dela med mig av utan att riskera att känna mig obekväm efteråt?
Vi testar.
- Det snuskigaste som finns är ostädade badrum, ändå har det hänt att det gått mer än två veckor mellan uppfräschningarna hemma hos oss. Och det är min skam, eftersom jag idiotiskt nog myntat sanningen att det bara är jag som kan skura faciliteterna på rätt sätt.
- Jag kan inte spela något instrument och jag sjunger hellre än bra. Men jag har känsla för rytm, säger dom som vet.
- Dryck med päronsmak hör till det äckligaste jag vet.
- Jag har aldrig provat droger. Inte ens de mildaste sorter. Och jag har aldrig förstått poängen med nikotin. Däremot är jag förtjust i alkohol, bakverk och en och annan hårt friterad potatisskiva.
- Jag mailar alltid hellre än jag ringer. Och kan jag inte maila så sms:ar jag. Även till människor jag känner väl och tycker mycket om.
- Den där finska brytningen som många svenskar inbillar sig är så charmig, hade jag bara det första året jag bodde i Sverige. Och finlandssvenska har jag definitivt aldrig pratat, till mångas stora besvikelse. Vänd er till Stina Ekblad om ni vill höra ”sjungande” svenska, här bjuds inte på någon sådan.
- Jag är med barn.
På andra sidan Östersjön
Morfar har börjat frossa i bälten. Sina egna, that is. Han rullar ihop dom prydligt och lägger i små plastaskar som han placerar i rullatorkorgen. Några – de extra fina, får man anta – stoppar han i madrassen som han sedan sover knöligt på. Resten finns spridda lite överallt i hans stora hem. Vi vet inte riktigt varför läderbälten har blivit en sådan älsklingsvara, men det är uppenbart att de skänker honom något slags glädje. Kanske påminner de om piggare dagar när han smygshoppade allt möjligt klädrelaterat i butikerna runt om i stan.
Annars börjar morfar mest se fram emot den annalkande 90-årsdagen. Han har plockat fram gratulationskorten från förra våren, och är fortsatt extraglad över hurraropen från krigsveteranerna. Att han inte kommer att fylla 90 en gång till är inget som vi riktigt ids betona för honom. Det var ju tydligen en fin upplevelse, som han längtar efter att få ha igen. Och om inte annat är presentidén given: ett par bälten eller tre lär glädja den gamla raringen allra mest.
Inför bröllopet
Vi anlitade en professionell fotograf till vårt bröllop, sådär som väl brukligt är numera. Men hon fanns inte på plats hela festen, utan tog ett gäng fina bilder under ett par timmar och försvann sedan lagom till middagen.
Paradoxalt nog har jag nästan har starkare minnen av det som inte förevigades, som de skälvande nervösa timmarna av förberedelser inför själva vigseln. Jag vet inte varför jag var så olidligt pirrig, eftersom bröllopet var en relativt liten (om än inte helt anspråkslös) historia i sin helhet. Men orolig var jag, orolig och skakig.
Eftersom jag är starkt skeptisk mot främmande frisörer hade jag några veckor innan bestämt mig för att fixa mitt hår själv. Hellre hemmagjort och ”jag”, än proffsigt men fel, tänkte jag. Så jag gick till min frisör här i Stockholm och fick lite tips och råd, köpte mig en locktång och stödprodukter och gick hem och övade. Och insåg att minst ett par händer till ändå skulle komma att behövas.
När jag var liten ordnade mamma mitt hår varje morgon. Hon satt på en köksstol och jag på golvet nedanför, och så frågade hon vilken frisyr jag ville ha just den här dagen. Sen trollade hon fram det, om det så var flätor eller tofsar eller bådeoch. När jag börjat skolan tog jag så småningom över flätandet själv, och vi tappade den där stunden av vardaglig närhet.
Så det var många år sedan mamma tog sig an mitt hår, när hon greppade locktången och hårsprayen den här alldeles speciella, ovanligt varma septemberdagen i Helsingfors. Och det blev en underbar stund av lugn och harmoni mitt i allt det nervpirriga. Jag är så glad att jag fann mig och faktiskt tog en suddig bild av det hela: för ibland är mammas kärlek allt man behöver.
Boklördag med bullbak
Utrensning börjar nu recenseras i pressen, så den bör dyka upp i en bokhandel nära dig. Såhär tycker Svenska Dagbladet, och Aftonbladet. Och såhär tycker jag.
Och för er som vill varva det kulturella med lite godsaker tänkte jag ge mig på ett redigt bullbak. Som, om jag känner mig själv rätt, i stället kommer att resultera i något väldigt mycket enklare. Hur köksfrälst jag än är har jag nämligen dåligt tålamod med stora vetedegar som ska mjölas och jäsas i all evighet. Så under föresatsen att göra fantastiska kanelsnurror med choklad som senaste Allt om mat tipsar om, lär jag i slutändan skapa något i stil med en makalös citrontårta à la Anna och Fanny Bergenström i stället. Blir nog gott det också, eller vad säger ni?
Eller…?
Ah, jag vet inte jag. Det är ju svårt att göra slut, så är det bara. Tomt och konstigt fast jag känt mig så fattig på lust och inspiration.
Jag såg till exempel en jättebra film igår, Fantastic Mr Fox. Blev lite sugen på att skriva om den, men det kan jag ju inte göra när jag nyss högtidligt tackat för mig och packat ihop.
Och så har jag lagat en grym citronkyckling, som kanske någon skulle vilja ha receptet till. Sen finns det några större och tyngre saker som jag tänkt på och spånat kring, också. Inatt när jag inte kunde sova satte jag nästan ihop ett helt inlägg i huvudet. Som dock trillade ut när jag somnade om.
Är jag alltså en typisk av-och-påare? En sån som gör slut och ångrar sig och gör slut igen och fjantar fram och tillbaka tills alltihopa är trasigt och hopplöst infekterat? Det låter ju sådääääär bra.
Ah, jag vet inte jag. Men citronkyckling med kalamataoliver, persilja och vitlök, det är grymt. För att inte tala om den där rävfilmen. Se den!
Lusten att blogga
Den lust jag tidigare kände inför att blogga har avtagit. Det är helt enkelt inte lika roligt längre. Och så har det varit ett tag nu, ett par-tre månader kanske. Jag anar att det är tillräckligt lång tid för att avgöra att jag bör lägga ner.
Kanske inte för alltid. Men i alla fall för nu.
Och vem vet, ibland är det först när man gjort slut som man verkligen börjar sakna något, så jag kanske ångrar mig redan imorgon? Men om inte så skulle vara fallet önskar jag alla er fina läsare en mysig fortsatt internettillvaro.
Kram på er och tack för den här tiden.
