Inte om min far
”En åldrad mor och en vuxen dotter kan fastna i det som inte går att reda ut. Men i stället för att använda resten av sina liv till att gräva i det som varit kan de fylla på med det som är positivt,” säger Maria Bonnevie i Karin Thunbergs Söndagsintervju.
Såhär lagom till fars dag sjunker mor-och-dotter-problematiken in hos mig, och jag tänker att den där Bonnevie verkar vara en människa med stil och integritet. Det kanske inte framgick i min förra kommentar om henne.
Men mödrar och döttrar alltså. Jag relaterar till Maria Bonnevies ord lite från sidan, som en betraktare. Fast det finns ändå en självupplevd smärta i det, för den relation mellan en åldrad mor och en vuxen dotter som totalt fastnat och låst sig, är den mellan min syster och vår mor. När jag var i tonåren trodde jag att jag kunde lösa upp knuten, liksom medla mellan två tjuriga kynnen, men det var såklart dömt att misslyckas.
Så jag försöker inte så mycket längre. Men det är få saker som skulle göra mig så glad som om dessa två kvinnor kunde sänka garden och sluta spegla varandras sämre sidor. Än har jag inte slutat att tro på att den tiden också kommer.
Parfymen
Min mormor sålde parfym i tjugo år. Hon hörde utan överdrift till Finlands skickligaste väldoftskrängare. Hon sålde för all del hudvård och smink också, men av nån anledning är det parfymerna jag alltid har förknippat henne med.
Den allra första parfymen mormor gav mig läckte jag ut på både leksaker och mig själv. Förmodligen är det därför jag fortfarande får kväljningar av Anais Anais. Men i puberteten upptäckte jag Laura Biagiotti och min gymnasietid förknippar jag för alltid med Tommy Hilfiger. (Och förlusten av den där flaskan CK One, som min syster la rabarber på fast mormor planerat en rättvis utlottning av de mest åtråvärda buteljerna.)
Men de senaste fem-sex åren har jag varit hopplöst fast i en och samma doft. Det kan vara den bästa parfymen jag någonsin funnit, och dessutom den enda som min man godkänner. Tyvärr pekar dock allt på att Paul Smith lagt ner tillverkningen av kryddigt kvinnliga London. Och jag känner mig faktiskt helt rådvill. Trots att jag finkammat marknaden hittar jag inget som ens är i närheten av min allra käraste signaturdoft.
Så vad gör man? Annat än skickar ut en fåfäng fråga rakt ut i internetrymden. Ho-hooo, alla ni där ute. Har någon av er tips om en sofistikerad doft för den här Mazarinen? Det ska vara tyngd och sötma i den, och kryddor och nåt spännande. Men den får inte vara kväljande, stickande, huvudvärksframkallande eller för damig. Alla förslag mottages tacksamt!
I have an internet blog and everything
Välkommen till min värld.
Mmm, vad mysigt vi har det
Fyrans morgon-tv är en outsinlig källa till frågor, kommer jag på de gånger jag hamnar framför det. Kanske är det själva formatet som är problematiskt i all sin lättillgängliga myspysighet. Eller så är det de ständigt leende intervjuerna som blir provocerande tandlösa trots de ständigt blänkande gaddarna.
Nyss intervjuade Lasse Bengtsson Maria Bonnevie och Marie Göranzon apropå Höstsonaten som snart sparkar igång på Dramaten. Efter några vändor med plattityder om familjetrassel i allmänhet och mor-och-dotter-relationer i synnerhet visar Lasse plötsligt ett klipp ur 2005 års uppsättning av Fröken Julie. Ni vet den där omtalade, som Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie spelade för utsålda hus samtidigt som det blivit allmänt känt att han trots deras förlovning gjort Sanna Lundell med barn.
Efter det klippet förväntade jag mig som tittare nån tendens till skärpa – det hela var ju trots allt något av en skandal. Men i stället gör Lasse en mästerlig uppvisning i konsten att säga absolut igenting, och kretsar kring ämnet med sån hänsyn och mildhet att Maria kommer undan med att säga nåt allmängiltigt om att uppsättningen var ”en fin upplevelse i sin helhet” och så är det bra med det.
Jag har full förståelse för att inte Maria Bonnevie tänker gråta ut i tv såhär flera år senare. Men varför ville man på fyran överhuvudtaget lyfta fram spektaklet, om man sedan inte vågade ställa en endaste rak fråga om saken? Maken till mesig journalistik ser man nog annars bara när det gullas med kungahuset. Eller möjligtvis när Oldsberg fiser runt i Här har du ditt liv. Men kanske är tramsig trivsel-tv det folket faktiskt vill ha?
Vidden av ens egen betydelse
Det kan vara svårt att hitta riktigt läsvärda bloggar, tycker jag. (Så sitter du inne på bra tips får du mer än gärna sprida det vidare här!) Ändå är inte jag så kräsen när det kommer till temat för bloggen – snarare är det ju intressant att läsa om sånt som helt saknar beröringspunkter med mitt eget liv. Därför följer jag regelbundet exempelvis Lindas kamp för ett barn, Abbes pappa och anonyma betraktelser om en skilsmässa.
Fast, den senare läser jag alltmer sällan. Jag tycker nämligen att den 34-årige nyseparerade emellanåt uppvisat ganska självgoda och inte så sympatiska drag. Nu senast såg jag dock att han börjat tröttna på sin anonyma tillvaro. Eftersom folk ändå börjat lista ut vem han är, överväger han att outa sig själv i bloggen. Så jag tänkte att han kanske är en spännande kändis och googlade reda på saken.
Han är inte en spännande kändis, så mycket kan jag väl säga. Han är faktiskt en person som jag knappt känner till sen tidigare, trots att vi befinner oss i samma lilla ankdamm till stockholmsk mediebransch. Nu kan det förvisso säga mer om mitt ointresse för medielallare, än om vidden av hans kändisskap. Men jag kan lova att majoriteten av dom som följer hans skilsmässoäventyr inte har en aning om vem han är.
Och därför blir det lite gulligt, men mest ganska beklämmande, när han gör en grej av sin eventuella outning. Det säger liksom en del om hur gärna man vill vara en betydelsefull person, och hur lätt man kan få för sig att världen kretsar kring ens eget lilla liv. Fast sanningen är den att väldigt få överhuvudtaget bryr sig, eller ens anar att man existerar.
För övrigt kan jag räta ut eventuella frågetecken bland mina läsare med att Mazarintanten är totalt okänd. Det finns inte en chans att dom som inte redan känner mig, skulle få ut ett jota av att jag skrev hela mitt namn och hängde ut mitt ansikte här. Jag är anonym för att det ger mig en känsla av frihet i mitt skrivande. That’s it.
Min dåliga smak
Jag är gift med en kultursnobb. Det är helt okej, för han är en ovanligt godhjärtad, rolig och varm kultursnobb. Men ändå, en person som aldrig viker av från det vi kallar för god smak.
Alltså läser han endast finlitteratur. Han älskar film, men bara sådan som är kvalitetsstämplad och genialisk på ett eller annat sätt. Han går på fler museiutställningar än någon annan jag känner, och han speglar sin samtid seriöst och fyndigt i sin blogg.
Därför kan han också ha väldigt roligt när han kommer på vad jag ägnar mig åt. Jag är trots allt den av oss som i ett svagt ögonblick skulle kunna titulera sig litteraturvetare. Likväl plockar han en suspekt liten pocket från golvet och släpper loss ett asgarv. ”Jag gifte mig med en bigamist” frustar han och kan inte riktigt tro sina ögon.
Men, det var en ganska läsvärd bok, och den passade mina syften just då. Det vill säga: jag blev lite berörd, lite underhållen, men mest av allt spände jag av.
Och där har vi ju den stora skiljelinjen mellan mig och min kultursnobb. Jag njuter också av konstnärliga uttryck som säger något verkligt om livet. Men, för den skull skyr jag inte det där mer genomsnittligt underhållande. Snarare söker jag upp det, för att jag behöver slappna av.
Jag vet inte huruvida min man slappnar av när han konsumerar kultur. Men när vi har pratat om varför jag mellan varven vill se på Glamour, läsa Svensk Damtidning och googla på läppglanstest, så har jag en bestämd känsla av att han inte alls förstår mina argument. Han kan liksom inte se förbi bristerna och njuta av att det som erbjuds är totalt kravlöst och intetsägande.
Så kanske är det det som gör honom till en alldeles underbar kultursnobb, och mig till en allätare med spjutspetskompetens. Jag tror, hur som helst, att vi är en alldeles ypperlig kombination.
Konsten att fria
Liksom majoriteten av kvinnorna i min generation är jag en sucker för Sex and the City. Tv-serien, vill säga. Filmen är ju tyvärr en urspårad och själlös varumärkesorgie, där karaktärerna skriker och tjuter och fånar sig på ett sätt som de faktiskt ganska sällan gjorde i tv-formatet.
Men det finns en scen, när Carrie och Mr Big återförenas efter deras ganska osannolika uppbrott (ja men kom igen, efter tio år finns det inget annat sätt för honom att försöka nå henne än genom mail – trots att hon bor kvar på samma adress och har samma uppdragsgivare som alltid?) som jag ändå blir lite rörd av. Och det är när han konstaterar att deras första diskbänksrealistiska överenskommelse faktiskt inte alls var vad ett frieri borde vara. Sen gör han om det, den här gången knästående och med vackra ord om kärlek.
Ett av mitt livs underbaraste ögonblick var när jag blev friad till. Jag hade inte trott att ett konventionellt frieri överhuvudtaget skulle äga rum i vårt förhållande, och framför allt hade jag inte anat att det skulle ske som en utsökt uttänkt och innerligt genomförd överraskning. Därför kan jag inte annat än ge Mr Big rätt, när han till sist ger stunden och frågan dess rätta inramning.
Därför kan jag heller inte annat än skaka lite på huvudet, när jag läser Mammas pojkar-Izzas oromantiska beskrivning av hur det gick till när hon förlovade sig med sin flickvän. För det finns bara ett fåtal sådana stunder i livet, som har potential att vara helt livsomvälvande och fantastiska. Varför då tugga sig igenom dom ögonblicken med mat i munnen och tankarna halvt nån annanstans?
Finge jag rekommendera dom något, så skulle det vara att åtminstone satsa på ett skimrande bröllop. Det är kärleken värd.
Var kommer du ifrån?
Jag råkade se sista halvtimmen av Kid Svensk, en måttligt imponerande film som rullar på Canal Plus. Jag fastnade mest för att den utspelade sig i ett sommar-Finland som påminde ganska mycket om mitt eget. Och för att den unga huvudpersonen dinglade lite som jag, mittemellan Sverige och Finland. Sen kom jag på mig själv med att gråta häftigt när eftertexterna rullade.
Det är ju såhär, att jag, lika lite som nån annan, kan greppa eller få tillbaka min barndom eller den tid som passerat. Ändå känns det emellanåt så bottenlöst orättvist och drabbande. Som att mina vägar till det som varit, de där broarna jag försöker bygga bakåt, hela tiden blir längre och mer svårforcerade. Och som att risken för att jag en dag inte alls hittar tillbaka är större för mig, än för den som lever hela sitt liv i en och samma mylla.
Fast ibland tänker jag att det också kan vara tvärtom. Att mitt ursprung är viktigare och därför mer levande för mig än för den som aldrig blivit uppryckt med rötterna och tvångsplacerad i något helt annat.
Och kanske är det därför jag får andnöd när min omgivning då och då vill kategorisera mig som Västeråsare .
Jag kommer från Finland. Jag är född i Esbo, utanför Helsingfors. Finska är mitt modersmål. Västmanländska är något jag lärde mig av överlevnadsskäl när jag var tolv år. Och det klart att jag är svensk, också. Men jag kommer aldrig att vara från Västerås. Västerås är en stad jag bodde i mellan åren 1991 och 2001. Dessförinnan bodde jag i Esbo och Stockholm. Och därefter har jag bott i Uppsala och Stockholm. Enkelt, va?
Värdelöst att veta
Vad tror folk om dig? Förmodligen en hel massa beroende på vem du frågar. Men säkert tror en del att jag är lite avvisande, präktig, strukturerad och genomtänkt.
Stämmer det? Ibland. Men jag är såklart även motsatserna till dom sakerna.
Vad får du oftast komplimanger för? Mitt hår och mina kläder.
Vad säger du för att imponera på någon? Att jag pratar flytande finska.
Hur imponerar man på dig? Lite olika grejer. Integritet är ovanligt och häftigt. Folk som är kvicka och snabba på att ge svar på tal impar på mig också. Och riktig hantverksskicklighet.
Brukar du skratta för dig själv? Jätteofta. Ibland när jag är ute och går för mig själv och tänker på nåt roligt, till exempel. Och ofta när jag läser nåt fyndigt.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? Åh nej, drygt. Du får yoga en dag när du kommer hem lite tidigare. Kram.
Var bor du? I Stockholm.
Trivs du där? Verkligen!
Äger du några Converse: Nej, jag hade min Converse-period för femton år sen. Det räcker.
Brukar du bli för full: Det händer.
Är du allergisk mot något: Pollen och damm. Och pälsdjur, fast inte akut.
Hur svarar du i mobilen: Med mitt namn eller Hej X beroende på vem som ringer.
Vem ringde du senast? TT.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: ”Men du är ju också PR-konsult.”
Antal timmar sömn inatt: 7.
Sov du ensam: Nej, med min älskling.
Brukar du komma i tid: Nästan alltid.
När blev du fotad senast: När jag gifte mig. Eller kanske när svärmor fyllde 60.
Hur känner du dig nu: Lite trött och lite stressad.
Vanligaste färg på dina kläder: Svart, lila, blått
Vad tycker du om fötter: Jag vet vilken typ jag gillar och vilken typ jag är mindre förtjust i. Mina egna är ok men kunde vara mindre.
Vad saknar du: Svarta stövlar och mina varma jackor som fortfarande är nerpackade i en flyttlåda i källaren.
Hade du en bra kväll igår: Egentligen inte så värst. Kom hem för sent, mikrade sönder falafeln, fick inte se på Nurse Jackie. Toksomnade.
Favoritdryck på morgonen: Egenpressad apelsinjuice.
Rakar du benen: Ja.
När brukar du oftast gå och lägga dig: Mellan tio och midnatt.
Är du blyg? Det kan man nog absolut säga. Men långt ifrån i alla sammanhang. Jag tycker exempelvis om att att prata inför folk, har jag upptäckt. Alltså sånt som andra hellre dör, än utsätter sig för.
Sysslar du med någon idrott: Inte ett dugg.
Vill du hellre ha mail än brev: Nej, varför det? Brev får man ju aldrig.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jag är själv resultatet av ett sådant ögonkast, så självklart.
Är du nöjd med ditt liv: Ja. Jag är lyckligt lottad.
Är du bortskämd: Ja, det är jag. Jag har fått mycket kärlek och egentligen inte drabbats av några större tragedier än.
Vad gör du i morgon: Jobbar på som vanligt och träffar en vän jag inte sett på länge.
Vad är det värsta du vet? Att allt kan förändras vilken sekund som helst. Och att det är så det är, hela tiden.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Nej jag vet faktiskt inte. Men jag slösar inte pengar jag inte har.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Peter Wahlbeck.
Vad längtar du till? Just nu tills jag får gå och lägga mig igen, helt ärligt. Men så är det sju på morgonen också.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja. Vi bara ses för sällan.
Vad använder du för shampoo? Mjällshampoo från apoteket, är jag rädd. Annars blir min hårbotten ett helvete.
Vad är det finaste du fått? Löftet om en framtid med den jag älskar.
Hur gammal är du: 30 år. Minsann.
Du samlar på: Jag är ingen samlare, jag gillar att kasta grejer.
Gröna eller röda äppeln: Beror ju helt på hur fasta och syrliga dom är. Jag hatar mjöliga mjäkiga äpplen.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Min man, min mamma eller nån av mina vänner.
Gillar du golf: Jag tycker att det verkar dyrt och långsamt.
Vilken tid gick du upp idag: Kvart över sex.
Har du sovit i din egna säng inatt: Japp. Fast det heter ”din egen säng”.
Har du strumpor på dig nu: Nej.
Är det okej att gråta: Det hoppas jag verkligen.
När grät du senast: Igårkväll när jag såg slutet av en rätt medioker film om en flicka som tillbringade sommaren i Finland.
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Ojojoj. Förmodligen lika delar ansvarsfulla och helt fluffiga saker.
Bär du glasögon eller linser: Nej. Men jag behöver nog ett par bricker.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Jag tror på kvalitet, det gör jag. Men märket vet jag inte hur viktigt det är, så länge det är snygga kläder.
När går du upp ur sängen en helgmorgon: Mellan nio och elva.
Vill du gifta dig: Ja, det verkar onekligen som att jag ville det!
Solar du ofta: Nej. En del på sommaren.
Är du bra på att laga mat: Ja.
Är du flygrädd: Nej, inte direkt.
Hur vig är du: Vigare än jag förtjänar, förmodligen.
Är du musikalisk? Hyfsat.
Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten.
Tror du på ett liv efter döden: Det har jag inte tänkt klart kring.
Tycker du om sushi: Faktiskt inte så speciellt förtjust i det, nej.
Vad äter du helst när du ser på film: Popcorn eller chips.
Bor dina föräldrar tillsammans: Ja.
Har du tandläkarskräck: Lite, sen två långa och plågsamma visdomstandsoperationer.
Har du någon gång gråtit dej till sömns: Självklart. Man har väl levt!
Biter du på naglarna: Inte alls. Men jag pillar på nagelbanden.
Senaste låt du hörde: Nån stressad hiphop på kontoret.
Slappolainen
Jag njuter helgen i mitt eget eminenta sällskap. Vilket i klartext innebär total och oförneklig passivitet.
Jag hade nog tänkt att det skulle hända lite mer än att jag i morgonrock tar mig från sovrummet till vardagsrummet och slår på tv:n. Fast egentligen borde jag ju inte vara förvånad. Jag vet ju att jag ingenting orkar, när jag inga måsten har.
För det är som att den ganska ansenliga mängd effektivitet jag trots allt besitter, bara kommer fram när jag har en att göra-lista och tajta deadlines som piskar på. Utan tvång eller sällskap händer däremot nada, zipp, zero.
I mina positiva stunder tänker jag att det pekar på en väl utvecklad förmåga till återhämtning. Jag är inte lat, jag är bara antingen-eller. Men, i lite mer självkritiska stunder inser jag att det endast är tack vare andra människor som jag fungerar. Det är ju dom som ställer krav och har förväntningar och driver mig att vara produktiv.
Så tack mannen, jobbet, familjen och vännerna för att ni låter mig ingå i ett meningsfullt sammanhang senast på måndag igen! Och fram till dess får vi väl vara imponerade om jag kommer så långt som till att tappa upp ett skumbad, innan det är dags att krypa till kojs igen…
