Det brände till igår, i premiärprogrammet av SVT:s Sommarpratarna. Det hände när Alex Schulman tog upp den skam han känt när han relativt nyskild från Katrin Zytomierska friade till sin nya kvinna, Amanda Widell.

Kändisarna runt bordet började omgående att skruva på sig. En menade att Alex med detta uttalande gått för långt i exponeringen av det privata. De omgifta kvinnorna ställde sig helt oförstående till vilken skam Alex egentligen kunde syfta på. Och slutligen bestämde gruppen att Alex funderingar kring huruvida hans tidigare äktenskap kunde ta udden av hans kommande bröllop, var helt onödiga, kanske till och med sjukdomsframkallande. ”Du tänker för mycket”, avgjorde kollektivet.

”Du tänker för mycket”, har jag också fått höra ett antal gånger i mitt liv. Numera är jag ganska säker på att den som säger så, snarare tänker för lite. Och att rädslan för att problematisera kan handla om att man inte orkar se vidden av sina egna handlingar.

För visst måste det väl vara oerhört allmängiltigt och intressant att fråga sig vad den moderna seriemonogamin egentligen gör med oss människor? Jag tror att de flesta kan förlika sig med att kärnfamiljen inte längre är norm. Men är det för den skull enkelt, smärtfritt och självklart att vi repeterar våra kärleksbetygelser och ceremonier med jämna mellanrum, fast med olika partners? Och är det enbart positivt om våra barn mognar tidigare som en konsekvens av de nya familjekonstellationer vi stuvar in dom i?

Jag tror inte det. Jag tror att det finns en hel hög med besvikelse, smärta, skam och skuld inbäddat i de flesta skilsmässor. Jag tror också att det är djupt mänskligt att önska att man hade sparat sitt frieri till den person man lite senare i livet upptäcker som ”den rätta”. Och jag tror inte att man blir sjuk av att erkänna att det är så, eller av att analysera konsekvenserna av sina val lite nu och då.

Däremot kan man säkert bli ganska sjuk av att inte tillstå att det finns erfarenheter som man hellre hade varit utan. Livet är nu en gång sådant att det finns saker man inte kan ångra eller ta tillbaka. Och det finns stunder när insikten om detta helt befogat gör ont. Det är inte konstigare än så.